Igår kväll (3 november 2022) lyssnade jag till en stimulerande debatt i Universitetshuset i Uppsala mellan Oxfordteologen, prästen och professorn Alister McGrath (som en gång i tiden disputerade i Oxford i biofysik men växlade över till teologi) och professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson från Uppsala universitet. Den senare är även involverad i utdelningen av nobelpriset, så de två herrarna representerade gräddan av sina respektive områden. Ämnet för debatten var Guds existens, vilket avhandlades genom en rad frågor om allt mellan skapelsen och Big Bang till om det finns liv på andra planeter, och i så fall, om Guds son uppenbarat sig på andra planeter och inte bara på vår.
Jag är rädd för att jag inte kan ge rättvisa åt den flera timmar långa debatten som fördes i en jovialisk och utforskande atmosfär utan att för den skulle präglas av konsensus-sökande. Utan tvekan så delade inte den kristne McGrath och den icketroende Danielsson inte helt varandras ståndpunkter. Det hade varit underligt annars.
Men jag vill försöka återge en del av deras utläggningar där de specifikt berättade om sina respektive filosofiska utgångspunkter och livsåskådningar. McGrath berättade om sin uppväxt på Nordirland på 60-talet, där marxism sågs som den ideologi med ljusast framtiden, enligt den tidens unga. McGrath blev följaktligen en dogmatisk ateist i sina tonår, men när han började studera vid Oxforduniversitetet fick han gradvis sina grovt tillyxade föreställningar ifrågasatta. Som han själv uttryckte det: ”Idag befinner jag mig på en helt annan plats”. Istället för ett kallt och ensligt och meningslöst universum ser McGrath att människan har ett inneboende värde givet av Gud. Gott så, men kanske inte så överraskande.
Danielsson, å andra sidan, förvånade i varje fall mig en smula. Hans ståndpunkt var snarare att frågan om Guds existens är ”irrelevant” eller helt enkelt en felställd fråga. Danielsson bestämde sig redan som sjuåring för att studera stjärnorna en dag och när han blickar upp mot den svarta natthimlen känner han inte ensamhet inför det meningslösa kosmos, istället känner han, enligt egen utsago, en känsla av tillhörighet till universum eftersom stjärnorna och han själv, vi människor, är gjorde av samma stoft.
Det var mycket passion i Danielssons utläggning, och han betonade även att han anser att det berikar samhället att inte alla delar just hans uppfattning. Men det som slog mig var att den samhörighet med världsalltet (skapelsen!) som han beskrev kändes högst andlig, även om han inte använde det ordet själv. På så sätt är Danielsson en ganska typisk svensk, eftersom undersökningar visar att svenskar tenderar att tro på något ospecificerat eller ingenting alls, men upplever andlighet. En sorts tro utan en gud. I mina ögon var det Danielsson som gjorde den starkaste andliga pläderingen. McGrath uttryckte sin kristna position nästan lite torrt och sakligt, i jämförelse, i sin utläggning om resan från marxism till kristen tro.
Men där McGrath explicit nämnde betydelsen av ”upplevelser, händelser, reflektion” under kristnandet, skulle nog Danielsson inte tillmäta dessa personliga erfarenheter något bevisvärde alls. Och den världsbild som Danielsson beskrev är svår att inte klassificera som ganska kall, opersonlig, för att inte säga deprimerande (vilket hans egna ordval ibland skvallrade om).
En av punkterna där de bägge var rörande överens var om förekomsten av liv på andra planeter. Bägge professorerna svarade otvetydigt ja på den frågan, och debatterade på ett intressant sätt vilka följder och konsekvenser detta skulle kunna få för oss på jorden. En intresseväckande fråga från publiken rörde frågan om de olika planeternas invånare kommer till samma himmel som vi när de dör, eller om de har egna himmelriken. McGraths svar betonade att vi egentligen inte vet mer om himmelriket än att det är en symbol för att vara nära Gud.
Jag skulle kunna berätta mer om denna storslagna debatt, men är rädd att jag inte gör deras argument rättvisa även om jag försöker. Så jag väljer att stanna här.
Tack för att Du kom!
Det var så trevligt att få Oxfordatmosfär här hemma och debatten var lysande!