Granskning av bloggen Anti-apologetiks kommentar om konferensen ”Får kristna ta plats i skolan?”

Anti-apologetik återger felaktigt innehållet i Claphaminstitutets rapport om kristna i skolan och sopar därmed det viktigaste under mattan.

Den 19 september 2020 hölls en digital konferens på temat ”Får kristna ta plats i skolan?”. Arrangörerna var Claphaminstitutet, Ny Generation, Svenska apologetiksällskapet och Sollentuna pingstkyrka.

Bloggaren Anti-apologetik deltog i konferensen och publicerade efteråt den här kommentaren: Kristen i skolan och neutraliteten.

Jag vill verkligen understryka att Antiapologetik sätter ner foten mot mobbning oavsett vem som drabbas och kallar det ”oacceptabelt” i inlägget. Det är en god utgångspunkt. Där är vi helt överens.

En god ateist

I själva verket är Anti-apologetik en av mina favoriter bland ateistiska debattörer på nätet tack vare sitt svala tonläge och sakliga argumentation. Jag har flera gånger debatterat med hen i kommentarsfälten och alltid blivit vänligt och sakligt bemött trots att vi inte delar samma utgångspunkter och ofta drar helt olika slutsatser.

Anti-apologetik gör två saker i sin kommentar om konferensen:

För det första, en kritik av definitionerna av ateism som användes av Micael Grenholm.

För det andra, en kritik av att det under konferensen diskuterades flitigt om lärarnas kristofoba mobbning eftersom, enligt Antiapologetik, detta inte är resultatet som presenteras i Claphaminstitutets rapport Kränkt för sin tro: Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola.

Att kritisera definitioner som används i en huvudsakligen empiriskt grundad analys är ett vanligt retoriskt knep för att slippa debattera sakfrågan. Med risk för att tillskriva Anti-apologetik avsikter som hen inte har kan man nog ändå likna det vid att kasta grus i maskineriet, istället för att riskera att tvingas acceptera empiriskt uppenbara slutsatser.

Vilken den empiriskt uppenbara slutsatsen är i det här sammanhanget återkommer jag till strax.

En mindre god återgivning av resultat ur Claphamrapporten

Anti-apologetik beskriver den empiriska analys som konferensens samtal grundades på så här:

Fokus genom konferensen tycks ligga på att kristna elever blir mobbade för sin kristna tro av lärare, trots att rapporten (Claphamrapporten/Hobbyteologen) tydligt klargör att det främst är andra elever som kränker kristna elever. (ur Anti-apologetik, Kristen i skolan och neutraliteten)

..och…

Det är självklart oacceptabelt att lärare skulle håna och förlöjliga religioner på lektionstid eller prata om religiösa som om de lider av någon form av psykisk sjukdom, men jag frågar mig varför fokus inte ligger på den största källan av kränkningar – nämligen andra elever. (ur Anti-apologetik, Kristen i skolan och neutraliteten)

Att man inom ramen för en kristen konferens diskuterar deltagarnas erfarenheter och intryck utan att slaviskt följa tryckta publikationer är naturligtvis helt i sin ordning.

Men Anti-apologetik har faktiskt fel angående Claphaminstitutets rapport.

I den kan man läsa motsatsen till Anti-apologetiks tolkning:

Av intervjusvaren framgår att det är vanligt att lärare mer eller mindre medvetet ger uttryck för nedvärderande attityder gentemot troende och religion. Svaren indikerar att även lärare som inte öppet markerar en religionsfientlig hållning, i praktiken ändå förmedlar en sådan hållning. (sid 19)

Och i sammanfattningen i slutet av rapporten är den första punkten att:

Elever som är öppna med sin tro upplever sig ofta utsatta av både elever och lärare. Kränkningar, som under andra diskrimineringsgrunder skulle utlöst kraftiga reaktioner från vuxenvärlden, blir normaliserade. (sid 27)

Tänkbara invändningar

Nu kan man ju invända och säga att det är betydligt fler elever som mobbar än lärare, och att det därför främst är ett elevproblem, vilket Anti-apologetik tycks hävda.

Ett visst stöd finns för den tolkningen i Claphamrapporten:

Även om kompisar är den grupp som flest anger som utförande kränkningar, är det anmärkningsvärt hög andel som upplevt sig utsatta av lärare. 22% av de svarande anger att lärare eller ledare på fritiden, det vill säga personer som de är i beroendeställning till, utsatt dem för kränkningar på grund av deras tro. (sid 11)

”Flest” anger alltså att de mobbats av kompisar.

Jag tror det är detta som Anti-apologetik implicit hänger upp sitt argument på.

Men låt oss titta på saken närmare.

Tänk dig en skolklass på 30 elever och en lärare. Om läraren och tre elever aktivt mobbar, är det då rimligt att dra slutsatsen att det är ett elevproblem eftersom tre gånger så många elever som lärare deltar i mobbningen? Så klart inte. Man kan också säga att 100% av lärarna och 10% av eleverna i klassrummet mobbar. Läraren har ett unikt ansvar i situationen. Med andra ord, tar vi hänsyn till maktfördelningen mellan lärare och elev, att läraren leder undervisningen och bestämmer elevernas betyg, är det betydligt mer allvarligt och tungt vägande att den enda läraren i klassrummet mobbar. Fisken ruttnar från huvudet, enligt ett ryskt talesätt som passar i sammanhanget.

Hela 22 procent, mer än var femte elev, rapporterade (se citatet ovan) att de mobbats av lärare eller ledare på fritiden. Det är inte försumbart – och det tycker inte heller författarna till Claphamrapporten:

Även om dessa kränkningar ofta kan förefalla vara av lindrigare art än de som utförs av elever, så är det av svaren uppenbart att dessa kränkningar och negativa attityder sätter djupa spår hos de utsatta. Detta är inte förvånande, då eleven står i en stark beroendeställning till sin lärare. Normalt sett skulle läraren vara garanten för att eleven inte kränks i skolan. En stor del av de intervjuade ger uttryck för en frustration över hur de blivit bemötta av lärare. (sid 18)

Dåliga äpplen

Alla ledare har ett ansvar. Det sätt de agerar på sätter agendan för massan. Är ledaren själv ett dåligt äpple är det inte konstigt om det blir fler dåliga äpplen i korgen.

Det är detta som är det empiriskt uppenbara.

Det går inte att avfärda att mobbingproblematiken är ett komplext problem där läraren kan spela en trendsättande roll och därmed riskerar att indirekt uppmuntra mobbande elever.

Det är denna tolkning som Anti-apologetik, möjligtvis utan avsikt, försöker sopa under mattan.

En hel del ateister, även om Anti-apologetik kanske inte är en av dem, tycks se sig själva som modiga rebeller som kritiserar troende som sitter på en maktposition. Denna beskrivning av de kristnas position i samhället stämmer illa med verkligheten i både klassrummen, i Sverige i stort, och i världen 2020.

Kristna är en minoritet i Sverige och globalt sett är kristna den i särklass mest förföljda religiösa gruppen. Enligt en rapport från Myndigheten för stöd till trossamfund 2019 deltar endast fem procent av svenskarna i gudstjänst varje vecka. Globalt mister 345 kristna livet per månad för sin tro, enligt en rapport skriven för brittiska utrikesdepartementet 2019.

I slutordet till den brittiska rapporten framgår tydligt varför friheten att tänka annorlunda än majoritetsbefolkningen – utan att utsättas för personangrepp eller värre – är så viktig:

”Perhaps the most dystopian aspect of George Orwell’s 1984 is the existence of the ‘Thought Police’ and the possibility of prosecution for ‘thought crime’. The freedom to think for oneself and to choose to believe what one chooses to believe, without fear of coercion, is the most fundamental human right, and is indeed the one on which so many others depend: because if one is not free to think or believe how can one order one’s life in any other way one chooses?” (sid 134)

Det handlar med andra ord om rätten att få ordna sitt andliga liv utan att behöva följa majoritetens livsstil och tankesätt.

Dystopi

Claphaminstitutets rapport beskriver i högsta grad en dystopisk situation: Många unga kristna i svenska skolor känner sig nedtryckta och ofria för att de tänker annorlunda och vill ordna sina liv på ett annat sätt än majoritetsbefolkningen. Detta är allvarligt.

Naturligtvis är situationen för kristna i Sverige inte så illa som i länder som Syrien, Pakistan och Kina, på långt när, men det är orimligt att påstå att personangrepp och mobbning i skolan är ett marginellt fenomen. Det är oklart exakt vad Antiapologetik tycker om det men hen försöker i varje fall reducera fenomenet till ett elevproblem.

För att visa välvilja bör sägas att Anti-apologetik kanske bara var lite snabb på tangentbordet. Hen kanske inte hade läst Claphamrapporten så noggrant. Att fela är mänskligt.

Kristna ska inte ha särställning

Jag vill betona att jag absolut inte menar att kristna ska undgå all kritik bara för att de är kristna. Men det är en milsvid skillnad mellan att bli kallad korkad för att man tror på Gud och att någon ifrågasätter moralargumentet för Guds existens. Det förra är ett personangrepp, det senare är legitim debatt.

Och precis som Micael Grenholm argumenterade under konferensen så kräver det senare ett annat upplägg av religionsundervisningen med mer information om både apologetiska och ateistiska argument. På den punkten är Anti-apologetik, som jag uppfattar det, med på noterna, vilket är glädjande.

Slutligen vill jag poängtera att jag har stor respekt för Anti-apologetiks rätt att föra fram sina åsikter och argument, även om jag uppenbarligen inte delar alla hens slutsatser och tolkningar.

2 svar på “Granskning av bloggen Anti-apologetiks kommentar om konferensen ”Får kristna ta plats i skolan?””

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *