Vad kan man annat kalla det senaste året och åren för än livet? En utdragen pandemi med mycket oro och ändrade rutiner, för egen del mycket isolering då i princip alla mina kyrkliga uppdrag låg på is. Och sedan: Kriget. Vem hade i ärlighetens namn på allvar trott att vi skulle få uppleva ett fullskaligt krig i vår närhet? Mitt i Europa? Med död och förstörelse, lemlästade kroppar, förstörda hem, människor på flykt. Personligen har jag ofta denna vår slagits av att jag saknar ord. Butja, Mariupol och många andra platser – hur beskriver man det som har hänt där utan att trivialisera något som bara den Onde kan glädjas åt?
Det som hänt i mitt eget liv är förstås absolut ingenting mot det som miljoner människor i Ukraina har fått uppleva. Men ändå, jag vill berätta.
Min inre längtan, kallelsen till diakonyrket, har lett till att jag antogs som diakonkandidat i Uppsala stift av biskop Karin den 2 september 2021. En stark övertygelse om det upphöjda och heliga i hjälpandet av medmänniskan bar mig genom aspiranttiden och nu är jag alltså kandidat, med åtta år på mig att uppfylla kriterierna för att få bli vigd till ett liv som diakon.
Jag inledde mitt första år som kandidat med att nästan omedelbart gå in i den berömda väggen. Igen. Denna gång av andra skäl än senast, men med en faktor beständig: En bristande insikt i allt jag hade behövt se i situationen just här och nu. Det krävs alltid en viss grad av blindhet för att köra slut på sig och bli utmattad. När jag skriver ”utmattad” menar jag inte lite trött, utan den utmattning som skapar ett i det närmaste fysiskt hinder, en blockering, i hjärnan. Jag vaknade en måndagsmorgon sent i oktober förra året efter en helg som jag sovit mig igenom utan att bli utvilad. Så snart jag slagit upp ögonen förstod jag att det bara återstod sjukskrivning. Igen.
Noll procent arbete blev dock snart 25 procent som stegvis blev 50 och efter ett bakslag i februari jobbar jag nu (utan problem) 75 procent i mitt statliga myndighetsjobb.
Min första åtgärd i oktober blev att göra ingenting. Vilket var svårt. Jag var så uppe i varv. Men jag tvingade mig att göra ingenting. Den enda aktivitet jag ägnade mig åt var att gå till S:t Pers kyrka för att be och prata med dem jag råkade träffa där. Gjorde en ny bekantskap i diakonen Katarina och vaktmästaren Robin.
Åtskilliga morgonbesök i S:t Per senare började jag må bättre. Sakta (och med bakslag) började jag bli lite piggare. Länge var min enda kontakt med jobbet att åka in för veckomötet på måndagar. Mer orkade jag inte.
Jag försöker ännu bena ut vad Gud försöker säga till mig. Vad Han egentligen vill med mitt liv. Dygnet har bara 24 timmar. Jag har mina skavanker och hälsomässiga brister. Hur ska jag ro iland diakonblivandet med dessa förutsättningar? Det är bara en av flera frågor jag ställer mig och inte har något klart svar på än.
Än så länge tar jag ett litet steg i taget. Häromveckan träffade jag stiftsdiakonen Lia på Uppsala stift. Det var en avstämning i resan mot diakonvigning.
Särskilt många resultat hade jag inte att prata om. Men människan är så mycket mer än prestationer. Vi får vårt värde genom att vara Guds avbild, inte genom det vi uppnår i jordelivet.
Jag ska försöka påminna mig om det.
Varje dag.
Gud leder.