Vi som tror på Jesus Kristus har nyligen fått uppleva påskens glädjebudskap på nytt: Att Jesus Kristus återuppstod från dödsriket på tredje dagen efter sin förnedrande död på korset. Stilla veckan berättar den gripande historien om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, med folk som längsmed vägen lägger palmblad, hur han träffar lärjungarna och förutspår att Petrus ska förneka honom tre gånger före tuppen gal, vilket också skedde. Och om hur Judas förråder Jesus för 30 silverpenningar och han grips i olivträdgården när han ber. Jesus vredgade de religiösa ledarna genom att kalla sig Judarnas konung, messias, och en uppjagad folkhop krävde att Barabas skulle friges men Jesus korsfästas.
Långfredagens korsfästelse är en mörk dag men (spoiler alert) vi som kan slutet ser också att det finns hopp även i det mörkaste mörker. För kristendomen betyder Jesus uppståndelse från dödsriket på tredje dagen att han talade sanning: Han var Gud i människoform och tillika fullständig människa, vilket, om vi utgår från att uppståndelsen verkligen skedde, och ska vara konsekventa, betyder att vi måste ta Guds ord på allvar. Påskens mysterier är inte ett skådespel utan startpunkten för själva kristendomen.
Från mörker till ljus
Ur ett diakonalt perspektiv kan man hämta kraft ur påsken och se Stilla veckan och Uppståndelsen som en berättelse som även utspelas i våra egna liv. Livet är inte endast ljus. Ibland drabbas vi av lidande, olycka, arbetslöshet, sjukdom, död. Men även i de mörkaste stunderna, när vi övergivits och står ensamma och förtalade, när våra kroppsliga förmågor har sinat, när vi står på ruinens brant, ja, kort sagt, när våra liv är höljda i det mörkaste mörker, till och med då finns det hopp. Ljuset kan återvända! Lidandet mildras och övergå i återvunnet liv!
Påskens mysterier är med andra ord källan till den diakonala omsorgen om den utsatte, den lidande. Vem detta än må vara.
Världen över hämtar kristna denna kraft och inspiration för att hjälpa lidande. The Inquirer, 27 september, 2018, rapporterar att den katolska kyrkan är världens största hjälporganisation. Kyrkan driver 5500 sjukhus, 18000 hälsokliniker, 16000 äldreboenden och boenden för funktionsnedsatta, varav 65 procent är lokaliserade i utvecklingsländer.
Även Svenska kyrkan bedriver hjälparbete. Så här skriver Svenska kyrkan om sin hjälpverksamhet Act:
Alla människor hör ihop. Vi lever under samma himmel och har samma värde och rättigheter. Men beroende på var vi föds, eller vilket kön vi har, ser verkligheten olika ut. Tillsammans med kyrkor, organisationer och tusentals frivilliga arbetar Act Svenska kyrkan långsiktigt mot fattigdom, förtryck och orättvisor, och agerar snabbt när katastrofen inträffar.
Act Svenska kyrkan är en del av ACT-alliansen som består av mer än 150 lokala kristna hjälporganisationer världen över, ungefär en fjärdedel i rika länder men merparten i utvecklingsländer. Detta nätverk möjliggör snabba insatser efter naturkatastrofer och pandemier men man arbetar även långsiktigt mot orättvisor av olika slag.
Det här är bara en liten del av alla kristna hjälpinsatser som finns i Sverige och globalt. Jag har själv varit en del av Svenska kyrkans volontära insatser för asylsökande i Sverige. Även frikyrkorna gör stora insatser för flyktingar och nysvenskar, men även för andra som exempelvis är drabbade av missbruk och psykisk ohälsa. Stadsmissionen har omfattande verksamhet för hemlösa och andra utsatta.
För vem som helst som ser och hör bör det stå klart att det kristna Ordet faktiskt omvandlas till handling, att det finns många goda krafter i världen som baserar sin verksamhet på kristen grund.
Alla ser det inte så.
Humanisternas mysterium
Det religionskritiska förbundet Humanisterna publicerade på sin Facebooksida, 1 april, 2021 (utan en gnutta humor) ett inlägg som gick ut på att ”religiösa fanatiker” hänger sig under påsken till att ”upphöja lidandet hos en fiktiv manlig karaktär” och kontrasterade det mot att Humanisterna riktar sin omtanke ”mot kvinnor som lever och lider idag”.
Avstampet var en kritik av påskkärringtraditionen som grundas i forna tiders häxjakt på ”fritänkande och sexuellt friggjorda” kvinnor. Humanisterna konstaterade sedan att medan kristna dyrkar lidande på ett abstrakt plan så ägnar sig Humanisterna åt verkligt lidande här och nu.
Här är hela inlägget:
Skärtorsdagen skulle kunna vara en dag för att uppmärksamma hur religiös fanatism förtryckt kvinnor genom historien.
Vi i Sverige tänker mest på påskkärringar som en trevlig lek för barn. Denna tradition är självklart något som ska fortsätta.
Samtidigt kan vi inte glömma sedvänjans historiska bakgrund. De historier om Blåkulla som berättades om fritänkande och sexuellt frigjorda kvinnor som ledde till förföljelse och i slutändan häxprocesser.
Religiös förföljelse av kvinnor som bryter samhällets normer och utpekandet av dem som häxor (något som även kan drabba män) sker fortfarande i flera länder.
Nyligen kom ett album med sånger där kvinnor i Ghana (drivna från sina hem efter häxanklagelser) uttrycker sina sår och sina drömmar. När kristna under påsken ägnar sig åt att upphöja lidandet hos en fiktiv manlig karaktär, kan vi humanister rikta vår omtanke mot kvinnor som lever och lider idag.
Utan att för ett ögonblick försvara förföljelse av kvinnor och män motiverat av påstått kristna skäl, så tycker jag att man kan konstatera att Humanisternas bredsida mot kristna är obalanserad. Empirin talar helt enkelt för att sanningen är en annan än det som påstås i inlägget. Kristna omsätter Ordet i handling och hjälper utsatta i stor utsträckning både i Sverige och globalt. Var finns hjälporganisationerna med uttalade ateistiska drivkrafter? Varför ordnar inte Humanisterna soppkök för hemlösa?
Man kan naturligtvis invända mot att jag plockar inlägg från Humanisternas egen Facebooksida som mest är vänd mot de egna leden. För det är en märkbar skillnad mellan enskilda medlemmars attityd mot kristenheten och den interna kommunikation som sker på Facebookväggar och sidor. Ateisten och förläggaren Christer Sturmark har en respektfull och långvarig dialog med teologen Joel Halldorf. Ateisten och forskaren Patrik Lindenfors har visat både intresse för saklig debatt och ett civiliserat tonläge i diverse Facebooktrådar.
Men läser man vad Humanister skriver anonymt i sin Facebookgrupp (se ovan) eller på diverse personliga Facebookväggar (Thomas Timmerby skrev häromåret att ”religion är ondska”, vilket intressant nog för in ett teologiskt begrepp i kritiken mot religionen) framträder en betydligt mer oförsonlig, ja, en nära nog hatisk bild. Det är nästan så man får intrycket av att ateister inte i första hand är ute efter att lindra lidande, utan att underminera Gudstron.
Centralt för kristna är att hata synden men att älska syndaren, det vill säga, förlåtelse är ett upphöjt värde. Så bör vårt bemötande av Humanisterna också se ut, även om det vore önskvärt om den civiliserade attityden till debatt som man kan möta hos enskilda Humanister också fick genomslag i själva organisationens agerande och förhållningssätt.