Om hjärtats väg

Jag vet inte om jag klarar av att skriva det här med samma nerv som jag fann i morse när jag satt på pendeltåget, men jag ska försöka. Det här är en berättelse om att ha brustit.

Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det haft änglar till gäster utan att veta om det. (Heb 13:2)

Tankarna for åter till den unga, gravida kvinnan på perrongen. Det hände dagen innan. Jag satt på tunnelbanestation X och väntade på mitt tåg hem. Var trött. Det var varmt i solen så jag hade satt mig på fel sida, där bänkarna låg i skuggan. Plötsligt var hon bara där. Jag hörde en mjuk stämma som frågade någonting. Min första tanke var att hon talade ovanligt bra svenska för en tiggare. De flesta brukar bara kunna säga ”hej, hej” och inte mycket mer. Hon försökte inleda ett samtal, satte sig ner på bänken. Hon ville ha pengar. Jag svarade så vänligt jag kunde att jag nog inte har några kontanter. Hon frågade igen och igen. ”Okej, jag ska se efter” sa jag och tog fram plånboken. Bara kvitton. Inga pengar. ”Jag skulle gärna ge dig pengar”, sa jag, ”men jag har inga kontanter”. Hon började böna och be om bröd, sa att hon är gravid i tredje månaden. Jo, magen putade ut lite grand. Hon ville att jag skulle gå med henne från stationen och köpa bröd i en butik. Det finns ingen butik, inte ens en pressbyrå, nära stationen, så jag svarade nekande. Hon var hela tiden oerhört sympatisk, inte påträngande.

Hon trodde att jag skulle till Y, men jag sa nej, jag sitter bara på den här sidan för att få skugga – jag ska till Z, sa jag. Hur gammal är du? Du har så fina kläder. Får jag följa med till Z och köpa bröd, eller tacos? Hon föreslog även att vi skulle åka till nästa station, hoppa av, och jag skulle köpa bröd åt henne. Jag upplevde henne aldrig som påträngande, snarare mjuk till sättet och kanske lite trött. Jag sa: Nej, jag hoppar inte av där för att handla. Jag sa nej, och kände hur samvetet stack mig när jag uttalade ordet ”nej”. Jag ville verkligen hjälpa henne, kände att det hade varit rätt att ta hennes utsträckta hand. Ordet ”nej” hakade nästan upp sig i munnen, ville inte riktigt fogas till meningen. Får jag åka med dig till Z? Tacos? ”Jag har sagt nej, du får respektera det nu”, sa jag. Hon upprepade ordet och tittade bortom mig med tom blick: ”..respektera”.

Mitt tåg till Z stannade vid perrongen och jag reste mig och gick dit, och kände mig som en halv människa. Så många tankar virvlade igenom mitt huvud de där minuterna av samtal på bänken. Min första känsloreaktion var att känna sympati och en vilja att hjälpa; men förnuftet ställde obekväma frågor. Tänk om hon luras på något sätt? Är hon gravid på riktigt? Har hon sina kompisar runt hörnet? Frågorna var inte starka men de pickade, pickade på min vilja att hjälpa. Dessutom var jag ju trött. Såg fram mot att komma hem. Och att hoppa av tåget för att köpa bröd, eller låta henne följa med till Z för att handla, verkade ju både lite galet och obekvämt. Och det kanske mest onda av alla frågor och pekpinnar: Det finns faktiskt en praktisk gräns för hur mycket jag behöver hjälpa en tiggare. Jag måste ju tänka på mig själv också.

Jag orkade inte göra rätt! Jag brast. Trots att jag vet vad som är rätt. Det har hänt ibland att jag, när jag sett en uteliggare sova på en bänk, gått till Pressbyrån och köpt jos, frukt, och smörgås, och ställt bredvid, utan att väcka. Jag vet att det inte löser grundproblemet med hemlösheten eller utanförskapet, men det visar medmänsklighet. Man belyser den sovande människans mänsklighet genom att vandra vid hennes sida för ett ögonblick, symboliserat av smörgås, jos, och en frukt. Jag gör det inte för att jag är tvungen, jag gör det för att jag kan hjälpa en medmänniska tack vare att jag har pengar och tid. För att jag önskar att det fanns sådana människor om jag hade varit i samma sits.

Vad var ”rätt” på perrongen? Jag kunde naturligtvis ha gått med och köpt bröd någonstans, senarelagt min hemfärd och köpt bröd åt en ung, kvinna i tredje månaden. Jag kunde ha behandlat henne fullt ut som den värdefulla människa hon är, och uppfyllt hennes omedelbara önskan om mat. Jag kunde ha hört mig för om hon inte borde ta kontakt med socialtjänsten, kunde ha hjälpt henne dit på något sätt. Jag kunde ha ringt en diakon som jag känner och bett om råd. Istället sa jag ”nej” och lämnade henne åt sitt öde; hjälpligt kamouflerande mitt val med devisen, du gjorde vad du kunde; vilket inte var sant, för jag kunde så mycket mer. Det som hindrade mig denna gång var bekvämligheten, den rationella bekvämligheten. Det ”civiliserade” avståndet som karaktäriserade mitt gamla liv.

När jag tänker efter så är det just så. Det var hjärtat, samvetets röst, Gud mot rationaliteten – och rationaliteten vann den dagen. Tänker jag efter ännu mer vinner rationaliteten nästan hela tiden i vårt samhälle och i vår värld. Men det är hjärtat som är det mänskliga. Det är rationaliteten och bekvämligheten som får människor att ignorera tiggare och hemlösa. Det är rationaliteten och bekvämligheten som får lokföraren att säga, jag gör bara mitt jobb, det är inte mitt problem vad som händer med judarna, de homosexuella, zigenarna, uighurerna eller vilka det nu än är som står på tur att köras till koncentrationsläger eller dödsfabriker. Det är samma bekväma rationalitet som får oss – mig! – att inte göra det goda när vi – jag! – träffar en hungrig medmänniska på en perrong. Därför känner jag just nu skam, och hoppas att mina funderingar ska inspirera Dig att göra gott, och får mig att välja rätt väg nästa gång.

1 svar på “Om hjärtats väg”

  1. Pingback: Om tvivel

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.