För den som inte känner till det redan är prästen Hans-Erik Lindström i Vadstena något av en portalfigur i pilgrims-Sverige. Hans författarskap sträcker sig flera årtionden bakåt i tiden och den röda tråden är pilgrimsvandringen som en inre och yttre resa.
I min egen vandring på väg mot vigning som diakon i Svenska kyrkan mötte jag Hans-Erik nyligen (14-16 oktober 2022) i Vadstena under en del av min utbildning vid Uppsala stift. Inför det pastoralteologiska slutåret som läses på hel- eller deltid behöver man pricka av tio så kallade MSS-dagar. MSS står för Möte mellan stift och student och utgörs av olika aktiviteter, till exempel resor inom eller utom stiftet, såsom denna helg till Vadstena vid Vättern.
Vadstena är för evigt förknippat med den Heliga Birgitta som verkade här i klostret som hon grundade. Birgitta föddes 1303 utanför Uppsala och dog 1373 i Rom, efter ett liv som profet, politiker och åttabarnsmor. Hon blev den förste svensk att helgonförklaras av påven i Rom. Birgitta är mest känd för sina uppenbarelser och syner som följde henne genom hela livet. Hennes kvarlevor finns i Vadstena klosterkyrka, ett stenkast från Pilgrimscentrum där Hans-Erik Lindström är verksam och vårt enkla boende under vår vistelse där.
Hans-Erik myntade begreppet ”fetblad” som står för pilgrimens sju nyckelord:
Frihet
Enkelhet
Tystnad
Bekymmerslöshet
Långsamhet
Andlighet
Delande
Under vår 12,5 kilometer långa vandring längsmed leder och en smalspårig järnväg utanför Vadstena, stannade vi till en gång för varje nyckelord, samlades i en tät cirkel, och delade våra reflektioner från etappen. När vi vandrade testade vi att använda mantrat ”Du i mig, jag i dig” under våra steg. Ibland vandrade vi under påbjuden tystnad, ibland samtalade vi med varandra.
Regnet var vår kompanjon och himlen förblev grå. Lunchen var en matsäck vi fått från pilgrimscentrums kök. Den förtärdes utomhus, men några av oss satt i ett medeltida kapell (se bild ovan) som bäst kan liknas vid en potatiskällare till utformningen (och kapellet användes som sådan en tid, men är nu restaurerad).
Vid återkomsten till Pilgrimscentrum återstod föredrag men också delande av intryck, delande vars innehåll förblir vår hemlighet.
På söndagen vandrade vi några kilometer i Vadstena stadskärna och firade sedan högmässa i klosterkyrkan, vilket var en av de vackraste högmässor jag deltagit i. Det är svårt att göra upplevelserna rättvisa i skrift så här några dagar efteråt, men vandrandet satte sina spår på mer än ett sätt.
Några av oss som träffades på Pilgrimscentrum i Vadstena har redan bokat in ett datum för egna pilgrimsvandringar i Uppsalatrakten. Och om Gud vill ska vi pröva att vandra längre och längre, kanske ända till Spanien en dag.
Utan tvekan har lockelsen i enkelheten i pilgrimens liv på vägen väckts i oss.
