Hur många lärare måste mobba kristna elever innan det får kallas ett problem?

Det här inlägget hör till en pågående debatt om kristna i skolan som började med den ateistiske och anonyme bloggaren Anti-apologetiks kommentar (här) till en digital konferens på ämnet Får kristna ta plats i skolan? Därefter har undertecknad men även Micael Grenholm reagerat på kommentaren. Anti-apologetiks replik hittar du här.

Kränkt för sin tro

I min granskning av Anti-apologetiks (här: AA) kommentar till konferensen Får kristna ta plats i skolan? tog jag upp Claphamrapporten Kränkt för sin tro Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola. Den baseras på ett unikt empiriskt material bestående av intervjuer med 20 kristna elever, men AA bemöter min kritik genom att hänvisa till en annan rapport.

Jag tycker inte att AA har satt sig in i och förstått betydelsen av de kvalitativa data som Claphamrapporten presenterar utan väljer att avfärda dem. Däremot sätter AA stor tilltro till de kvantitativa data och verkar utgå ifrån att siffrorna talar för sig själva.

Problemet är att siffror inte talar för sig själva när det handlar om människor i samhället. I naturvetenskapliga forskningsfält är kvantitativa data ”döda” (med undantag för medicinsk forskning), de har inga röster, inga värderingar eller attityder, inga drömmar eller åsikter. De handlar om processer i kemi, fysik, biologi med mera. I samhällsvetenskapliga forskningsfält är data, eller snarare källorna till data, alltid levande, de har åsikter om varandra och kanske om forskningen, de har drömmar, kan bli kränkta och få sina rättigheter överkörda. Forskningen utförs alltså inte i ett vacuum fullt av siffror som bara kan betyda en sak. Tvärtom måste siffror alltid tolkas och sättas in i ett sammanhang.

Anti-apologetik avfärdar kvalitativa data

Claphams rapport är att räkna som en samhällsvetenskaplig studie som positionerar sina kvalitativa resultat med kvantitativa data. Ett exempel på det intervjumaterial som presenteras är det här citatet som visar hur en 18-årig man, en av många med liknande upplevelser i studien, beskriver sin högstadietid:

”…anledningen att jag tappade min tro fullständigt under högstadiet var just att jag och hela den kristna tron blev mobbad av såväl elever som lärare…” (man 18 år)

(Kränkt för sin tro, sid 16.)

AA väljer systematiskt i sina debattinlägg att i stort sett avfärda eller i varje fall inte förhålla sig till dessa kvalitativa data, det vill säga intervjumaterialets betydelse. Det brukar kallas cherry-picking.

Var femte kristen elev mobbad av vuxen

Jag läser och utgår från samma kvantitativa data som AA. 22 procent utsattes för kristofobi av lärare eller fritidsledare. Det är mer än var femte kristen elev. Att döma av de kvalitativa data som Clapham presenterar, vilket inte säger något om utbredningen men mycket om betydelsen, är lärarnas kristofobi mer chockerande, upplevd som mer utstickande, mer av en besvikelse på vuxna, än att barn mobbar barn.

Barn som mobbar barn är ett stort problem. Vuxna som vänder bort blicken är också ett stort problem. Vuxna som aktivt deltar i mobbningen är ett gigantiskt problem.

Man kan också välja att tolka ovan nämnda kvalitativa och kvantitativa data som att trots att bara ett fåtal lärare aktivt mobbar är det ändå tillräckligt för att legitimera dessa handlingar och åsikter hos ett betydligt större antal elever. Risken är att dessa stärks i sin villfarelse att de gör rätt när de hånar och bespottar kristna elever.

Nu går ju inte styrkan i kausaliteten i ovanstående påstående att fastställa. Vi har helt enkelt inga data som möjliggör det. Men tolkningen att det spelar roll hur lärare förhåller sig till mobbning i klassrummet är inte tagen ur luften.

Att personer med makt sätter trender för grupper är snarare att betrakta som allmängods bland beteendevetare och sociologer (möjligen även bland statsvetare).

Konferensen ”Får kristna ta plats i skolan?”

Det som upprörde deltagarna på den digitala konferensen Får kristna ta plats i skolan? var lärarnas mobbning (även om den är kvantitativt mindre vanlig) eftersom de bryter mot lärar- och vuxennormen när de mobbar. Detta är helt enkelt mer provocerande att den som är satt att skapa trygghet i klassrummet, gör motsatsen. Detta är därmed viktigt, i linje med McCloskey – vilket jag återkommer till nedan. Detta är det empiriskt uppenbara resultatet som jag skrev om i min ursprungliga granskning av AA.

Den som tror att betydelsen av vuxnas mobbning av barn är att likställa med barns mobbning av barn, har knappast förstått den roll som vuxna spelar för barn. När det dessutom är vuxna som har som yrke att ta hand om och undervisa barn i skolan blir det extra problematiskt.

Hur många är tillräckligt?

Att det förekommer lärare och fritidsledare som är kristofoba är vi överens om. Det debatten egentligen verkar handla om är om kristna ska ha rätt att peka finger och säga att det är ett problem, eller om det är ”för få” lärare som mobbar för att kristna ska få uppleva det som provocerande. Frågan man kan ställa sig är hur många lärare måste delta i mobbningen för att det enligt AA ska vara ett problem värt att ge uppmärksamhet? 51 procent? 90 procent?

Det tål att nämnas att Claphamrapporten är tydlig med att även lärare som försöker vara neutrala ofta misslyckas och därmed spär på fördomar mot kristna.

Jag tycker att kristofobin i skolan verkar vara ett allvarligt och komplext problem i vilket lärarna kan välja att spela rollen som mobbningmotståndare eller mobbningförespråkare. Vad lagen säger om deras roll är solklart. Jag föreslår att vi ska utgå från lagen!

Att en minoritet av lärare hånar kristna är alltså ett betydelsefullt problem ur de kristnas perspektiv, minoritetens perspektiv, och borde vara det för alla som håller med om att Skollagen och de mänskliga rättigheterna om religionsfrihet är allmännyttor.

Har kristna rätt att känna indignation?

Det finns inom den kvantitativa forskningen (vilket jag är säker på att AA vet men det kan finnas andra som inte vet) något som kallas statistiska signifikanstester. Dessa matematiska beräkningar gör man med hjälp av en dator för att bedöma om ett kvantitativt forskningsresultat är ”sant” eller bara ett resultat av slumpen.

Statistisk signifikans har länge varit en upplevd guldstandard inom samhällsvetenskaperna och man tenderar att blanda ihop statistiskt ”sanna” resultat med samhälleligt ”viktiga” resultat. En välkänd amerikansk professor, Deidre McCloskey, har under många år kämpat mot detta fenomen och menar att statistisk signifikans inte alls är samma sak som att resultaten är viktiga eller betydelsefulla. Det kan bara avgöras i relation till samhället eller till teorier om samhället. Och samhället består av människor.

Varför tar jag då upp det här? Jo, därför att AA gör ett liknande felslut när hen hänvisar till att det är ”endast” 22 procent av de kristna eleverna som blivit utsatta för mobbning av lärare. Problemet är helt enkelt att detta till synes lilla resultat tycks ha stor påverkan på hur eleverna i stort upplever sin verklighet – det ser man i det kvalitativa datamaterial som Clapham redovisar och AA bortser ifrån helt. Detta illustreras också väl med den indignation som andra kristna uttryckte under konferensen Får kristna ta plats i skolan?

Man kan nästan, utan större ansträngning, tolka AA:s åsikter som ett försök att säga att offren i situationen – de människor som forskningen handlar om – inte har rätt att ha en röst om att forskningsresultaten betyder något. För de som är utsatta är resultatet betydelsefullt, upprörande, provocerande.

Enligt Skolverket (se Claphamrapporten) utgår definitionen av ”kränkning” från offret. Det eleven upplever som kränkande är en kränkning oavsett vad andra tycker. Denna princip kan man sträcka ut till den situation som beskrivs ovan. Att kristna blir upprörda av resultatet betyder knappast att de inte förstår statistik, det betyder att den minoritet av lärare som uttrycker kristofobi upprör starkt. De sviker sitt uppdrag. Det är, i McCloskeys anda, ett tecken på att resultatet är viktigt – inte som AA menar, en missuppfattning av statistik.

Vad bör göras?

Som slutord vill jag ändå vara tydlig med att Claphamrapporten är en enstaka rapport, även om resultatet är mycket viktigt och inte bör avfärdas lättvindigt. Att det behövs mer forskning på problemet för att fastställa dess omfattning och art är tydligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *