Var välsignad, du läsare av Hobbyteologen!

2021 – Hobbyteologens återkomst

Jag har inte skrivit något sedan hösten 2020 då jag debatterade om kristna i skolan med Simon Stenberg, aka Anti-apologetik, så nu är det hög tid att skriva något i bloggen. Mitt liv har som för alla andra på jorden präglats mycket av pandemin. I mitt dagjobb på en statlig myndighet har det mesta digitaliserats och dagarna jag tillbringar på kontoret känns som utflykter från en annars isolerad tillvaro därhemma. Hösten präglades också av att jag bytte bostad men också av sjukskrivning för en illa inflammerad fot. Utan tvekan är jag glad att 2020 är över, även om jag hade önskat mig en ljusare start på pandemiår nr 2.

Den stora och positiva grejen detta år är definitivt att jag deltagit i många digitala mässor, gudstjänster och bönemöten. Jag har nog aldrig bett så mycket tillsammans med andra som i år! Dessutom har jag tagit ett nytt, förunderligt steg i min andliga och professionella utveckling i och med att jag sedan 15 mars är diakonpraktikant i Sigtuna församling. Tanken är att jag ska utforska mitt kall att bli diakon och att kyrkan ska få utforska mig.

Att bli diakon är, vilket de som läst min kortfattade självbiografiska text vet, verkligen ett oväntat projekt för mig sett ur ett livstidsperspektiv. Idén väcktes första gången för tre år sedan när jag hörde mig för om det fanns möjlighet att jobba i min församling. Jag hade hoppats på att bryta min besvärande arbetslöshet, som var orsakad av långtidssjukskrivning för utmattning, genom en enkel syssla, vaktmästare, eller något liknande. Istället fick jag nästan direkt frågan av en diakon om jag funderat på att sikta på en vigningsstjänst. Samtalet utmynnade i att jag engagerade mig volontärt i stor grad i församlingen och fröet till att kanske en dag bli diakon var sått.

Stegvis har jag vant mig vid tanken på att diakonens roll, som i mitt tidigare agnostiska liv var så långt bort man kunde komma från mina tankar och drömmar om framtiden, faktiskt är något att sträva efter. Jag tror inte jag behöver bli diakon för att vara en god kristen, verkligen inte, men hur kan man bättre tjäna Jesus och leva efter kärleksbudskapet än som kyrkans socialarbetare? Jag är naturligtvis även en god kristen, eller försöker vara, gentemot min omgivning och bland mina kollegor på jobbet, men om myndighetsjobbet är väldigt mycket ”huvud” är kyrkan väldigt mycket ”hjärta” – och jag har saknat att betona hjärtat i det första halvseklet av mitt liv.

En annan sak som hänt sedan sist är att jag blivit djupare engagerad i Svenska apologetiksällskapet som höll årsmöte idag den 20 mars och hade den goda smaken att välja mig som suppleant.

Till dig som läser, jag hoppas återkomma med fler betraktelser ur vardagen och även annat framöver.

På återseende under året!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.