Medvandrarskap är ett begrepp som används inom diakonin och jag ska här ge min syn på vad som menas med det. Vad är medvandrarskap? Till att börja med, vad är en vandring?
Att vandra är att se, höra, känna och uppleva ett landskap, oavsett vilket. Vandringen är också ett sätt att färdas från punkt A till punkt B. På dessa sätt är vandringen en fin liknelse till livet självt. Medvandrarskap är att delta i någon annans vandring en kortare eller längre sträcka för att se, höra, känna och uppleva samma landskap, fast från ett annat perspektiv. Medvandrarskap kan vara ett tvång (för fångar i fängelse) eller plikt (för föräldrar med barn) men kan också vara ett medvetet, helt frivilligt val. Diakonen i kyrkan har valt medvandrarskapet som profession men vi kan alla, troende som icketroende, välja medvandrarskap i våra liv.
Man kan odla sitt medvandrarskap som en färdighet, likt en planta. Mata den med vatten och näring och den växer sig större och starkare. Missköt den och den vissnar ner, förr eller senare. Kärlek till medmänniskan och medvandrarskap går hand i hand – och desto mer man använder sig av den, desto mer växer både kärleken och medvandrarskapet.
Jesus var medvandrare och är medvandrare i våra liv på jorden. Medvandrarskap är att ställa sig i någon annans stövlar. På så sätt är medvandrarskap alltid ett möte med en annan människa. En sorts kärlekshandling. Medvandrarskapet både förutsätter, innebär och bygger tillit och förtroende. Medvandrarskap kan vara ett livsval och en attityd till allt som sker omkring oss. Attityden är medkänsla.
Hur utövar Du ditt medvandrarskap?