Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgås med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Joh 2:15-17)
Tidigare i dag satt jag i ett webinar med Professor Andrew Pollard som leder Oxforduniversitetets covid-19-vaccinstudie. Jag är sedan många år alumnus, det vill säga en tidigare student vid, Oxforduniversitetet. Andrew råkar vara Vice-Master vid mitt gamla college, St Cross, och just i dag var årets alumnidag. Så jag hade fått en inbjudan till flera webinars, bland annat ett med honom som talare.
Oxford är en för många mytomspunnen plats, så även för mig när jag började där som fresher, förstaårsstudent, 2001. Oxford kallas ”the dreaming spires”, de drömmande spirorna, för det är en plats som påstås förverkliga eller krossa drömmar.
Men det var inte riktigt detta jag ville berätta om. Det sista webinariet var med en en ung kvinnlig alumnus som jag inte vill nämna vid namn. Vi kan kalla henne Lisa. Som många Oxonians hade Lisa många framgångar i bagaget innan hon började studera. Framför allt var hon en roddare, eftersom hon tävlade i rodd på elitnivå.
I själva verket talade hon om identiteter och hur de kan växla över åren, och tog avstamp i sin egen upplevelse av att bara vara just roddare. Ingenting annat alls. Hon lät sig definieras helt av sina prestationer i tävlingsrodden, ivrigt påhejad av föräldrar och omgivning.
Hon studerade på Harvard och sedan i Oxford, och hade till sist en fot i två elituniversitets gemenskaper. Men hon var en roddare i själ och hjärta. Inget annat spelade någon roll.
Så kom skadorna. Hon fick till sist stränga order av sin läkare att inte träna på två månader – en hel livsstid! Idrottskarriären kom av sig och när hon var klar med sin andra utbildning i Oxford hade hennes strävan efter perfektionism lett till både ätstörningar, träningsskador och därefter en rejäl identitetsskris.
Hon började jobba som konsult, och frågade sig: Är jag ”konsult” nu? Är det detta som är min identitet? Ett jobb som jag ska prestera i för att bli någon? Måste det vara hela mitt liv nu?
Min reflektion efter att ha lyssnat på hennes lösning på identitetskrisen ska jag berätta om strax. Lösningen hon kom fram till var att inte ge upp den identitet som roddare hon hade haft, utan försöka se det som att den finns kvar i bakgrunden. Istället plussar man på identiteter och gemenskaper när man vandrar genom livet.
Moderatorn i webinaret var en anställd vid St Cross college som efteråt hyllade Lisa för sin öppenhjärtighet och för hennes fantastiska ”achievements”. Hon nämnde också att det förvånade att Lisa hade erfarit en sådan inre kamp under tiden hon var student vid St Cross, för det hade inte märkts utåt. Åter igen framställdes detta som en del av framgångssagan.
Min reaktion och tanke var att jag kände sympati för Lisa därför att jag kämpat med samma demoner, arbetsdjävulen, i mitt eget liv. För mig, som aldrig varit elitidrottare av något slag, var krisen en utmattningshistoria av djupa dimensioner.
Min väg var också till en början att söka mina rötter i olika gemenskaper där mitt ego kunde plåstras om och känna sig ”framgångsrikt”. Men det var jakten på framgång som var problemet. Och inga världsliga gemenskaper kan ensamt rädda oss från det som i praktiken är en själslig kris.
Kanske låter det arrogant, jag hoppas inte, men för mig känns den lösning som Lisa ville berätta om bara som en pusselbit, inte hela pusslet.
Jag ville fråga henne om hennes funderingar hade varit enbart sekulära eller om hon haft andliga dimensioner i sitt krisarbete och kanske funderat på Guds existens.
Till skillnad från min professionellt intresserade fråga till Andrew tidigare på dagen, togs min fråga inte upp av moderatorn. Trots att det bara fanns två frågor i chatten.
Istället gick moderatorn på om Lisas fantastiska ”achievements”.
Slutordet kom av en ledande anställd vid St Cross, och även hon pratade länge och varmt om ”achievements”.
Ingenting om den andliga dimension eller åtminstone existentiella dimension som borde varit uppenbar.
För mig var den här upplevelsen talande.
Oxford är, vilket jag redan vet, en plats som bara värderar framgång. Oxford kultiverar framgång men äter också framgång och låter inte sällan misslyckanden lämna rummet genom köksingången.
Missförstå mig inte, jag ser mycket gott i Oxford, men jag är inte blind för avigsidorna. Och jag vet att även de som definieras som ”framgångsrika” kan lida svårt bakom fasaden. Pressen är hård.
Och så har vi förstås ärke-ateisten Richard Dawkins som är emeritus vid New College i Oxford. Här kan du höra honom läsa högt ur Darwins On the Origins of Species.
Självklart finns det kristna även i Oxford, även om jag inte var en av dem när jag var där. Hade inte kommit så långt i livet än och såg inte ljuset.
Men Dawkins är för många en trendsättare, och Oxford är avsevärt mer ateistiskt eller agnostiskt än kristet, skulle jag vilja hävda.
På gott och ont dyrkas ”achievement”.
Med de glasögon jag numera bär ser det fattigt ut, för att inte säga eländigt.
De mänskliga gemenskaperna av likasinnade success junkies kan bara erbjuda kryckor till ett söndertacklat ego; en spegelbild i andra ”framgångsrika” fasader, som när som helst kan rämna och blotta ett tomrum: Är jag bara min egen prestation eller finns något mer?
För mig står det klart att det finns något mer.
Gud skapade oss till att skapa, men inte för skapandets egen skull, utan för att bli som Skaparen, som Jesus Kristus, hans son.
Gud vill också att vi älskar varandra som Han älskar oss. Och inte för att den andre är ”framgångsrik” utan för att den andre är, likt oss själva, skapad till Guds avbild.
Jag hoppas att Lisa får upp ögonen för det en dag.
Jag hoppas verkligen det.